En helt vanlig blogg

Under lång tid var jag yngst. Jag var den där bruden som hängde med som det pitoreskburleska inslaget på fester, resor, jobb och sammanstrålningar. Trivdes väldigt bra i den rollen. De äldre ursäktade mig mitt beteende, eftersom det trots allt var lite befriande med någon som brast i  känslan för möblerade rum.

Tanten i Konsumkassan till exempel, hon förstod precis vad jag menade när jag förklarade att kosten kunde varieras i all oändlighet, tack vare det myckna smaksortimentet. Samtidigt var ju glass både lätt och smidigt att värma när man inte orkade laga duktig mat.

Därefter följde en tid då jag kom ikapp. Och gick om. Det var den där perioden i livet då barn och jobb är det centrum från vilket allting utgår. Plötsligt var jag äldst!

Och här hände något märkligt. Ursäktades av yngre, på grund av att jag tack och lov betedde mig ganska barnsligt för min ålder. "Man kan inte alls tro att du är så gammal som du är" - var en tämligen vanlig replik, tätt följd av "Hur gammal är du egentligen?".

Nu, börjar det trilla in 50-årskalasinbjudningar! Nu är jag tillbaka i gänget där allting startade! De där som redan då hade villa, småbarn, diplomatjobb, pool och istärningstänger samtidigt som jag själv fann det helt naturligt att äta två liter glass varje dag och inget annat. Dom fyller 50 bast - först nu!

Och jag är jätteyngst igen!