Krokodille
Då är där bara en kvar! En grön skumkrokodil ligger och ekar i plastlådan! På mitt hemliga ställe!
Eftersom 12åringen inte äter något annat än kola och choklad, vet jag att det inte är hon. Så min radar ställer in sig på Monster14.
Där står jag med den nästan tomma plastburken utsträckt framför mig, med höjda ögonbryn och sänkt huvud - ungefär som en oglad Pitbullterrier.
- Jaha dom där. Dom har jag som pålägg på mackan om morgnarna.
Radiokanyl
I tre timmar sitter vi, en hel hörsal full och lyssnar på sammanlagt 612 låtar. Inte hela låtar dummer, några sekunder av varje.
Radiokanalen vill veta vad jag tycker och efter en stund känner jag mig helt drogad. Ifyllningscirklarna börjar snurra och sväva på pappret framför mig. Hoppas verkligen att jag fyller i rätt, att låtar jag gillar fortsätter att komma från en obestämd plats i rummet och att Brittney Spears låter bli.
Skenet bedrar
G-Å och jag tänkte oss ett svep genom byn innan middagen drog igång. Skymningen föll och just som vi skulle gå, blev vi varnade för björn, vilket gjorde att höll oss på asfalterade ytor.
Efter det obligatoriska förundrandet över folks trädgårdsprydnader och volanggardiner, närmade vi oss slutet av vår rundtur. Och där, som hämtad ur filmen "Jägarna", framför ett hus med sedvanlig tomte/väderkvarn/rådjur av gips/villatomt, stod den gröna monstertrucken parkerad.
Fyrhjulsdrift, extraljus, extraextraljus, strålkastare, wildbarr och utsmyckning i form av klistermärken föreställande tass- och klövavtryck från vad jag förmodar föraren av fordonet föredrar att fälla. Vi hejdade oss och både jag och G-Å tyckte oss höra en avlägsen banjo ur "Sista färden". Men så var icke fallet.
Genom fordonets tonade rutor strömmade en dämpad refräng; "Så låt de sista ljuva åren...".
Med ett fniss var vi inte längre rädda i Råda.
Den osminkade sanningen
Behöver jag tillägga att tolvåringen får färre julklappar i år?
Kort och gott
Jag är så glad, så glad! Vann just en auktion om ett vykort på Tradera. Detta gör att jag är ett steg närmare en lösning på ett julklappsproblem.
Har tänkt rama in vykort som föreställer platser som är viktiga för G-Å och mig, men vykorten visar hur det såg ut för ca 100 år sedan. Hamnen, badviken och så vidare.
Det häftiga med att bo på en ö, är ju att det händer inte så mycket med själva topografin, så man känner lätt igen sig på vykorten. Det är mest båtarna, byggnaderna och byfånarna som förnyats. Fåren är sig ganska lika.
Vallvågor
ES drog med mig på vattengympa igår - tema ABBA-låtar! Det kan nog bli min nya grej - inte ABBA-låtar utan vattengympa. Ett medelpass för medelålders skulle jag kunna tänka mig att den insatte skulle benämna det.
Idag är ögonen rödsprängda som efter en stormig natt, men så här vit och ren har jag inte varit på länge.
Funderar på allvar att skaffa mig årskort - det måste ha varit något mer än bara klor i den där bassängen.
Mäh!
Ska det finnas stående inslag, så måste det vara saker jag tycker om att göra, saker jag ser fram emot. Just nu är det kvällarna på torsdagar (teater) och fre-, lör- och söndagar (Brännö) som är gladbokade. Men...
Dagtid är det inte jag som bestämmer. Då är det andra som bokar upp mig. Varför heter det då att det är "min" kalender? Det är det ju inte. Min kalender startar inte förrän runt kl 18.00.
Ska banne mig börja boka möten med mig själv!
Tips från coachen
Alltså, ärligt talat - är dom här grabbarna på riktigt?
Klirr i kassan
Det är bara en yttepytteroll i tv-serien Hjälp!, men ändå.
Om jag jämför mitt vanliga jobb - som tar energi, så är filminspelningar en plats där jag laddar batterierna. Känner att jag går lite på sparlåga just nu, så ett litet gig som det här gör att jag får energi fram till mellandagarna i alla fall.
Koka soppa på en gnällspik
Det var ju inte det jag bad om, eller hur?
- Du borde promenera mera!
- Du borde prioritera om!
- Man kan inte bara ha roligt!
Ett stor fett "jasså", är min enda replik på det!
Personligen mår jag väldigt mycket bättre av att bara få gnälla ostört en stund. Eventuellt blir jag sporrad av ett spontant "precis" eller den lätt hopsjunkna enmansvågen.
Kverulerandet är för mig vad uppförsbacken är för joggaren. Det är trögt och ganska skönt när det är över. Skillnaden är väl att jag blir inte lika svettig.
Helligen
Det låter country, vad jag än sjunger. Prova-på-kursen i helgen gav mig blodad tand. Ska se om jag kan hitta någon elev på musikhögskolan som behöver en tant att träna sångpedagogik på. En rejäl duvning en gång i veckan - det vore kalas.
Var på provfilmning också. Får väl höra endera dagen om jag fick rollen. Jag ska i alla fall få mig en snyting i scenen - hoppas det inte blir för många tagningar. Då lär jag lappa tillbaka!
I otid
Första helgen sedan i våras som jag inte åker till ön. Har gått och grämt mig hela tiden över att jag aldrig är hemma och hinner sortera vinterkläder och bära ner tjocka jackor och kängor i källaren. Nu överväger jag en spontan humörsvängning och ska istället börja känna mig lite småduktig med att ha dunkläder och lovika framme i god tid!
Som man frågar
- Hej, vad har du gjort idag?
Nästantonåring låg i soffan, spelade GameBoy och standardsvarade förstrött.
- Skolkat från plugget och förlorat oskulden. Själv då?
I egenskap av mamma till tolvåringen, väljer jag att tänka att hon har humor och inte är helt sanningsenlig.
Uppe med tuppen - not!
När huvudet är fullt av knas, är det åtminstone en viss tröst att man till sist löser problemet som studsar runt däruppe som en låda med tio kg djupfrysta köttbullar på rymmen i en smal restaurangkorridor belagd med stengolv.
Du skulle sett vad det studsade!
Somnade först kl 5 i morse. En timme senare väcker Monster14 mig för att jag ska göra en tuppkam på honom. Fet chans hörru!
Chockglad
Ett år fick jag ihop presenter till alla syrrans fem barn. Hur glada dom egentligen blev för varsin ljuslykta från Ittala, tänker jag inte ta någon som helst hänsyn till.
I ärlighetens namn blev dom gladare det året dom fick varsin alldeles egna ask Alladin. Är man sju i familjen gäller det annars att hålla sig framme när nedersta lagret ska avtäckas. Trillingnöten eller livet!
Grabbar med studs
Ser du bilden framför dig?
Guldkant
Tänk vad jag har saknat det ändå. Att sjunga dansbandslåtar. Det är stor töntfaktor - jag vet, men ack så roligt det är.
Höll en liten lektion för publiken på filmfestivalen i vad som är typiskt för "dansbandska" - den fejkade stockholmskan, det höga "countrypipet" på slutet av sista rad i vers och refräng, det ständiga leendet - oavsett vad texten handlar om, det höjda ögonbrynet - men bara det ena!
Många sjöng med och när vi alla tillsammans på slutet improviserade ihop en alldeles ny dansbandslåt - både text och musik, då kände jag hur mycket jag faktiskt saknar publikkontakten.
En annan kul grej som hände igår var att en reklamfilm som jag är med i, vann första pris på Roygalan!
Vilken dag!
Ett tungt namn i branschen
Väljer guldpaljettjackan. Då en löst hängande, fladdrande höftlång tunika. Nu har den hängt och förvandlat sig till en sådan där tajt liten bolero som tjurfäktaren bär. Kan också duga som pannband eller turban.
Tankarna går i alla fall inte riktigt i riktningen häftig, cool, Perrellisk - mer åt discokulakostym och grodan Boll.
Trots trogen tjänst för 20 år sedan och väldigt, väldigt mycket paljett, hamnar den nog i utklädningslådan efter det här.
Två klipp i ett
På 80-talet var det etappklippning som gällde. Ett typiskt veckotidningstips var att man faktiskt kunde spara in en slant på att utföra själva friseringen själv. Allt man behövde var in gummisnodd och en sax.
Hemmafixare som jag är och dessutom behöver spara en slant, fann jag mig igår kväll ståendes framför badrumsspegeln med sax i hand.
Huvudet upp och ner över muggen, stadigt grepp om kalufsen, snipp, snapp likt Edward Scissorhands, en decimering med en dryg decimeter.
Det var först när jag såg mig i spegeln igen som jag mindes att det inte funkade på 80-talet heller.
Humorsvängningar
Ett bud kom till mig på jobbet med en bukett blommar, en ask choklad, en ballong som svävar och som det står "Happy Birthday" på. Alla människor kommer fram och gratulerar. Det är bara det att jag fyller år i april.
- Jag tyckte att du förtjänade lite uppmärksamhet! hälsade avsändaren.
Göteborgare är verkligen inte som vi andra.
Vilken himla tur!
