När hela världen är upp- och nerför
Sitter i bilkö på väg till jobbet. Det är en låååååååååååååång nedförsbacke med ett förädiskt lut. Ett sådant där lut som man tänker, "är det verkligen uppförsbacke här"? Men när man gått och gått och gått ett tag, så inser man att, "jo - det är uppför och det är minst lika långt kvar".
Då kommer det en snubbe springande uppför backen med en joggingbarnvagn. Han är helt klädd i springkläder, sådana där tajta, svarta, duktiga och lite slinkiga kläder som bara dom som springer väldigt mycket har. Gula revärer har han också och någon form av springklocka som han tittar på hela tiden. Han springer mot trafiken och passerar mig och jag tänker att han förmodligen har bråttom till dagis.
Sedärja - efter en stund kommer han nerspringande för backen igen. Med blicken fäst på klockan och barnvagnen som draghjälp. Aha! tänker jag. Han måste ha glömt något hemma och ska hämta det. Oj oj oj - nu blir han sen till dagis!
Icke! Bilkön rör sig sakta och inom några minuter - vem tror du kommer lubbande uppför backen? Och ner igen...
Förmodligen har jag idag sett en småbarnspappa som fullt ut accepterat och tagit ansvar för världens taskigaste lokalsinne. Han har helt enkelt anammat att han aldrig kommer att komma fram. Han kommer kuta upp och ner i den där backen tills ungens lemmar sticker ut ur vagnens hörn, skrapar i marken och stoppar upp tempot nog länge för att han ska hinna be någon peka ut riktningen.
Undrar bara varför han tittade på klockan hela tiden? Skönt att han var så duktigt klädd i alla fall.
Den där snubben var nog bara ute och joggade. Dvs intervaller med barnvagn (kl mätte tid o puls). Så tränar den moderna pappan. Jag har sett dem längst Årstaviken så jag vet.
