I början ler alla, frågar mycket, undrar förundrat!

Efter en timme tittar några bort, himlar med hela kroppen på något vis.

Två timmar - någon börjar andas tungt genom näsan - väsande vasst.

Tre timmar - rynkade ögonbryn, gnuggar näsroten där de osynliga glasögonen gjort osynliga avtryck, tittar ner.

Tre timmar åtta minuter - tåget är framme - jag och mina siameser kliver av efter ett i vår smak mycket lyckosamt uruppförande av en spontan improvisationsopera heeeeeeeeeeeela vägen till Göteborg!

Tänk att något så litet kan låta så mycket! Och så länge!

Och i morgon är det dags igen!