Bebis vs Valp
Jag är en sådan som inte blir till mig när arbetskamrater kommer och visar upp sina bebisar. Kan helt enkelt inte uppbringa engagemang. Bebisar är tråkiga tycker jag. Kommer inte ihåg vad dom heter eller hur gamla dom är. Detta verkar såra nyblivna mammor och pappor.
Men ärligt talat - vad bidrar en bebis med? När ungarna blir större däremot, när dom börjar pratar, då börjar dom bli intressanta. Barn är rädda för mig, åtminstone inledningsvis. Efter en stund brukar vi kunna hänga rättså rejält.
Tror att det beror på att jag behandlar barn som vilka människor som helst och får man ingen respons blir det snabbt tråkigt. Barn är inte dumma, bara onödigt korta.
Hundvalpar däremot... jag skulle kunna kräla en mil för att få pussa. Undrar vad det beror på? Det är ju inte så att man kan ha några djuplodade dialoger med en tremånaders rottwailer precis.
Uppfostran är annars rätt lik. Kanske inte direkt koppeltvång på bebisar och vagn till valpar. Men ganska likt.
Florida; Att bära runt på hund i liten väska är ändå skrämmande nära... och koppeltvång på bebisar, tjaaa... Jag har träffat ett par stycken som i alla fall hade behövt det.
Att bli påtvingad andras gryn är fruktansvärt. För att inte tala om både päronens flin och alla de andra som ställer upp med beundran. Jag uppskattar om man slänger fram sin stökiga tonåring istället, men det är det sällan nån som gör.
