Att dom inte skäms!
I tre timmar pratade dom om hur dom ska bemanna kontoret i Barcelona. Den ena på knackig engelska med västsvensk brytning, den andra på knackig engelska med fransk brytning. Jag vet numer väldigt mycket om något som för mig inte har något sammanhang alls.
Lotta t ex, hon pratar tydligen utmärkt franska, men vill inte flytta. Pascal kan bara arbeta i projektet 60% - och av någon outgrundlig anledning är det synd. Patrik och ett gäng andra tomtar, som på en varierande skala pratar mer eller mindre fläckfri franska, buntar jag bara helt fräckt ihop till folk som kommer tillbringa kortare eller längre tid i Barcelona. Allihop kommer att arbeta med något som har med odling och traktorer att göra, men dom vet inte om det ännu.
Jag vet också - från en annan plats i vagnen - att ett stort energibolag sätter igång med ett hemligt projekt på måndag - och ingen får bli sjuk! Det sista ska nog tolkas mer som en förhoppning än som en order, men jag vet inte riktigt.
En annan sak jag vet är att någon i Göteborg har köpt begagnade persienner och trätrall för 1200 kr. Köpet gjordes upp via mobil.
Allt detta fick jag reda på när jag åkte i den TYSTA AVDELNINGEN. Jag hissnar nästan när jag tänker på allt jag skulle fått veta om jag valt att åka i den otysta delen av tåget.
Och nej - jag sade inte åt folk att vara tysta, bad dom inte att dämpa sig - men jag tittade på dem lite för länge och snörpte surduktigt med munnen.
Det gjorde jag flera gånger faktiskt!
Jag beundrar ditt tålamod och att du lyckas begränsa dig till en blick och en snörpt mun. Själv kan jag oftast inte thålla mig till slut utan påminner - försiktigt - om att det är en tyst vagn. Det finns två kategorier svar man får då:
1) De som säger "förlåt" och sen viskar färdigt tyst innan de kniper helt.
2) Såna (t.ex. kvinna i 50-55-årsåldern) som svarar: "Det skiter jag i!" och snackar på, högre än högst, med någon stackare som säkert får hålla luren en halvmeter ifrån sig på grund av den gapiga människan! Och visst, det är sant: det har bara hänt en gång, men det var så förbluffande att det sitter längst fram i minnet fortfarande.
Gillar din blogg!
