En helt vanlig blogg

Alltså, ärligt talat - är dom här grabbarna på riktigt?

Igår tappade jag mitt bankomatkort. Stod svettig i kassan till Willys och hoppades att det skulle finnas slantar nog på ett kort som jag bara har för barnbidraget - det fanns det!

I morse slog det mig att jag har 40 spänn i cash tills jag får mitt nya bankomatkort. Tre till fyra arbetsdagar ska det ta och jag hoppas febrilt på tre dagar, annars får jag vänta tills på måndag. Och jag som är inne på sista dosan Catch...

MEN - så slog det mig! Ikväll ska jag delta i en marknadsundersökning och det får jag 400 kr i näven för!

Det är väl märkligt det där - hur allt tycks jämna ut sig.

När huvudet är fullt av knas, är det åtminstone en viss tröst att man till sist löser problemet som studsar runt däruppe som en låda med tio kg djupfrysta köttbullar på rymmen i en smal restaurangkorridor belagd med stengolv.

Du skulle sett vad det studsade!

Somnade först kl 5 i morse. En timme senare väcker Monster14 mig för att jag ska göra en tuppkam på honom. Fet chans hörru!

Tänk vad jag har saknat det ändå. Att sjunga dansbandslåtar. Det är stor töntfaktor - jag vet, men ack så roligt det är.

Höll en liten lektion för publiken på filmfestivalen i vad som är typiskt för "dansbandska" - den fejkade stockholmskan, det höga "countrypipet" på slutet av sista rad i vers och refräng, det ständiga leendet - oavsett vad texten handlar om, det höjda ögonbrynet - men bara det ena!

Många sjöng med och när vi alla tillsammans på slutet improviserade ihop en alldeles ny dansbandslåt - både text och musik, då kände jag hur mycket jag faktiskt saknar publikkontakten.

En annan kul grej som hände igår var att en reklamfilm som jag är med i, vann första pris på Roygalan!

Vilken dag!

På 80-talet var det etappklippning som gällde. Ett typiskt veckotidningstips var att man faktiskt kunde spara in en slant på att utföra själva friseringen själv. Allt man behövde var in gummisnodd och en sax.

Hemmafixare som jag är och dessutom behöver spara en slant, fann jag mig igår kväll ståendes framför badrumsspegeln med sax i hand. 

Huvudet upp och ner över muggen, stadigt grepp om kalufsen, snipp, snapp likt Edward Scissorhands, en decimering med en dryg decimeter.

Det var först när jag såg mig i spegeln igen som jag mindes att det inte funkade på 80-talet heller.

Ett bud kom till mig på jobbet med en bukett blommar, en ask choklad, en ballong som svävar och som det står "Happy Birthday" på. Alla människor kommer fram och gratulerar. Det är bara det att jag fyller år i april.

- Jag tyckte att du förtjänade lite uppmärksamhet!  hälsade avsändaren.

Göteborgare är verkligen inte som vi andra.

Vilken himla tur!

Jag är en sådan som inte blir till mig när arbetskamrater kommer och visar upp sina bebisar. Kan helt enkelt inte uppbringa engagemang. Bebisar är tråkiga tycker jag. Kommer inte ihåg vad dom heter eller hur gamla dom är. Detta verkar såra nyblivna mammor och pappor.

Men ärligt talat - vad bidrar en bebis med? När ungarna blir större däremot, när dom börjar pratar, då börjar dom bli intressanta. Barn är rädda för mig, åtminstone inledningsvis. Efter en stund brukar vi kunna hänga rättså rejält.

Tror att det beror på att jag behandlar barn som vilka människor som helst och får man ingen respons blir det snabbt tråkigt. Barn är inte dumma, bara onödigt korta.

Hundvalpar däremot... jag skulle kunna kräla en mil för att få pussa. Undrar vad det beror på? Det är ju inte så att man kan ha några djuplodade dialoger med en tremånaders rottwailer precis.

G-Å sitter och höglyssnar på en bandad intervju som han ska redigera, Monster14 spelar GB Advance med monoton tysktecnoslinga, Nästantonåring utstöter sådana där tjut som bara förvånade småtjejer kan uppbringa. Två siameser jagar mitt morgonrockssnöre som hålls av Nästantonåring. Ibland lappar dom inte så överraskande till henne i näven med sina utspärrade klor - därav tjuten.

Officiellt sitter jag och skriver informationstexter som bland annat ska förklara skillnaden mellan medicinsk och ekonomisk invaliditet.

Ibland märker jag att dom försöker prata med mig, men jag låtsas som ingenting. Dom undrar saker som när vi ska äta lunch och sådant. Jag hör mummel, men svarar inte för jag hoppas att någon annan än jag ska bli hungrigast och fixa något att käka. Dom tror att jag är jättekoncentrerad. Dom vet inte att jag har öronproppar. Jag kan inte ens höra min egen mage kurra.

Äntligen fredag.

Sitter här med dramaten laddad med tjocka tröjan, snus och tre nyinköpta filmer.

Tillsammans är man mindre ensam, Darling och Dagboken. Tre filmer jag ville se på bio, men som jag aldrig kom iväg på.

Det här är sista helgen innan filmfestivalen - så jag måste träffa pianisten också och bestämma vilka låtar vi ska köra... Tror att jag kör en kombo - lite stand-up, lite sång och lite allsång.... och mycket vin!

Nya besked har gett nya krafter och vi återgår så sakta till normala ordningen.

Den här veckan har varit en pärs, men snart är den äntligen slut. Och det är jag med.

På ett ögonblick har en väns värld vänts till kaos. Det har påverkat oss alla och det värsta för mig är att inte veta, inte kunna göra något och inte förstå.

Försöker sätta mig in i hennes sits, i tanken försätta mig i hennes situation. Då kommer tårarna och jag kan inte ens hjälpa mig själv.

Några dagar senare, lite distans, lite "livet går vidare" men med ytterligare en erfarenhet som vi helst hade sluppit.

En olycka drabbar så många fler än man anar och dom är kanske inte ens medvetna om det. Men eftersom det påverkat mig, kommer det sannolikt att påverka de jag lever med och nära.

Undrar hur många ringar ett vatten kan få innan det går över i krusning?