En helt vanlig blogg

- Jag skiter i vad dom andra får eller inte får! 13-åringar ska inte hänga på Sergels Torg!

- Men mamma, inget farligt händer där, för där är fullt av poliser!

Har gått på det! Har köpt den där krämen som är röd och vit och kommer ut genom två rör ur samma behållare. Bara det är fantastiskt tycker jag. Krämen ska både extremstrama och antirynka...

Anledningen till att jag skriver om det, är att det på förpackningen står "Instant effect". Antirynk kan jag liksom begripa, men eftersom jag inte vet exakt vad "extremstrama" faktiskt innebär och eftersom jag måste dutta på krämen med något, kände jag att jag måste skriva om det medan jag fortfarande kan böja på fingrarna.

En annan grej, helt appropå, randig tandkräm! Förklara det om du kan!

Okej, nu ska jag testa.

Helt klart är det fler än jag som vill tömma sina skrivbord inför sommarledigheten - men det hamnar ju för fan hos mig då!

Önskar att inkorgen kunde vara mer som en insamlingstunna. När det är fullt, är det fullt. Den modige kan ju prova att luta sitt uppdrag mot tunnans utsida och hoppas på att det kommer med vid nästa tömning. Men det sker på egen risk.

Skulle jag vara aningen mer konspiratoriskt lagd, skulle jag returnera vartenda uppdrag med några omöjliga följdfrågor och begäran om kompletteringar.

Den här virituella tunnan som jag har som inkorg - är tillsynes utan botten - eller lock för den delen!

Köpte färg och Monster hade i uppdrag att helt själv måla grinden. Lagom till att öns befolkning midsommartågade förbi, skulle den vara smyckad och grann.

Det är förmodligen för mycket begärt, att en 13-åring ska reagera när något verkar vara aningen crazy. Jobbet är i alla fall utfört, precis som utlovat och där det tidigare trånade en traditionell, stilfullt vit skärgårdsgrind, hänger nu ett  kanariegult utropstecken. Men den är alldeles nymålad!

Några små grodor och laxlotter senare, återvände vi nyss hem för att äta vår Jansson och snoppade gubbar. Här hemma möttes vi av fyra gladtrampande katter och en väldigt död yttepytte fågelunge. Var det någon som sade knytis?

Sommaren är kort - mer så för somliga än andra.

Under lång tid var jag yngst. Jag var den där bruden som hängde med som det pitoreskburleska inslaget på fester, resor, jobb och sammanstrålningar. Trivdes väldigt bra i den rollen. De äldre ursäktade mig mitt beteende, eftersom det trots allt var lite befriande med någon som brast i  känslan för möblerade rum.

Tanten i Konsumkassan till exempel, hon förstod precis vad jag menade när jag förklarade att kosten kunde varieras i all oändlighet, tack vare det myckna smaksortimentet. Samtidigt var ju glass både lätt och smidigt att värma när man inte orkade laga duktig mat.

Därefter följde en tid då jag kom ikapp. Och gick om. Det var den där perioden i livet då barn och jobb är det centrum från vilket allting utgår. Plötsligt var jag äldst!

Och här hände något märkligt. Ursäktades av yngre, på grund av att jag tack och lov betedde mig ganska barnsligt för min ålder. "Man kan inte alls tro att du är så gammal som du är" - var en tämligen vanlig replik, tätt följd av "Hur gammal är du egentligen?".

Nu, börjar det trilla in 50-årskalasinbjudningar! Nu är jag tillbaka i gänget där allting startade! De där som redan då hade villa, småbarn, diplomatjobb, pool och istärningstänger samtidigt som jag själv fann det helt naturligt att äta två liter glass varje dag och inget annat. Dom fyller 50 bast - först nu!

Och jag är jätteyngst igen!

E-L har sett mig på stortavla på stan. Det har jag helt missat. Alltså borde jag kunna komplettera mitt CV med "fotomodell", eller?

Vad kallas det för egentligen? Storbildsnuna? Plakatartist? Stolpskott? Har ingen aning. Hjälp mig någon!

Vad är det som händer? Folk verkar göra slut till höger och vänster - sedan blir dom ihop igen - och gör slut.

Verkar nästan som att det ingår i själva processen, som att man bara gör lite smått slut innan man gör jävligt slut. Någon typ av ångervecka kombinerad med ångestvecka. Sedan blir man ihop igen! 

Det räcker inte längre med att gräla och ha försoningssex. Nu gör vi slut och "försonings-blir-ihop".

Jag blir lite ledsen när människor som jag anser inneha både känslodjup och självinsikt, kan sätta på och sätta av en partner så lättvindigt,  för att inte tala om när dom själva blir av- och påsatta!

Hur orkar folk leva med en sådan där mental on/off-knapp? Eller utrustas inte de nya modellerna med en sådan? Går de omkring i ett ständigt "Standby-läge"?

Det skulle förklara en hel del faktiskt.

Sitter och väntar på listan över årets sommarpratare i P1. Det är inte riktigt sommar om jag inte hör den där signaturmelodin.

Vädret kan vara hur kasst som helst, det kan vara kallt och blåsigt, men när den där låten ljuder - då är det sommar.

I regel består stor del av listan av folk som jag egentligen inte är särskilt intresserad av - men ack vad man kan bedra sig. Det är precis som att den mest torvmossetorre luckras upp när denne hamnar i radiobåset. Det är lite spännande att höra deras musikval också - det avslöjar i regel lite nya dimensioner - både positiva och sådana som bekräftar vad jag redan trodde.

Hoppas Hasse Alfredson kommer tillbaka...

Uppdatering: Nix - ingen Hasse, men en hel del positiva överraskningar.

Monster hade Lasse i famnen hela tågresan och blev följdaktligen luden över hela tröjan.

- Vad du är hårig!

- Ja du mamma, det är puberteten vettu!

Rapport avlägges efter skolutflykt.

- Jag gillar inte när du skickar med sylt till pankakorna, det är så svårt att veta hur mycket man ska ta till varje. Så när jag ska äta den sista, har jag tokmycket sylt kvar. Jag har så dåligt syltsinne!

- Ögonmått?

- Ja.

Min gamla chef kom över igår. Gamla och gamla förresten - hon är yngre än jag. Min förra chef alltså.

Märkligt vad mycket man faktiskt gör, men som man inte tänker på, förrän man tvingas göra en snabbgenomdragning för någon annan.

För hundra år sedan gick vi en författarutbildning tillsammans ute på Marstrand. Hon har stött ihop med en annan av adepterna och de kläckte idén om att köra en repris. De vill ha mig med och det var då - mitt i flashbacken - som jag kom på att det har hänt en del och vi är några andra än de vi var då när vi satt där på fyllebryggan, käkade räkor och dinglade med fötterna.

Jag är inte en särskilt stor vän av "det måste vi göra om!". Det blir sällan eller aldrig riktigt samma sak. "Gör igen", eller snarare "ge igen", är mer min grej.

Satt i solgasset och pratade med några cykelentusiaster på lunchen. De talade sig varma för att cykla till och från jobbet, så jag tänkte att det ska jag också börja göra. Det är nog en och en halv mil, men jag får väl ta tid på mig då.

Nu när jag har kommit in i svala kontorslandskapet igen, kommer realisten i mig fram. Min cykel har nämligen stått i cykelstället sedan sommaren 1995. Sist jag tittade efter hade sadeln vittrat bort och det enda som stack opp var två stora spiraler. Punka fram och bak och vad jag kunde se skulle det krävas en dunk olja för att få runt kedjan. Det är lag på att ha lyse va?

Måste nog köpa ny cykel för att ro det här projektet iland. Och hjälm. Fan vad stort det blev, helt plötsligt.