En helt vanlig blogg

I helgen var vi i Råda, Värmland på bröllopsfest.

G-Å och jag tänkte oss ett svep genom byn innan middagen drog igång. Skymningen föll och just som vi skulle gå, blev vi varnade för björn, vilket gjorde att höll oss på asfalterade ytor.

Efter det obligatoriska förundrandet över folks trädgårdsprydnader och volanggardiner, närmade vi oss slutet av vår rundtur. Och där, som hämtad ur filmen "Jägarna", framför ett hus med sedvanlig tomte/väderkvarn/rådjur av gips/villatomt, stod den gröna monstertrucken parkerad.

Fyrhjulsdrift, extraljus, extraextraljus, strålkastare, wildbarr och utsmyckning i form av klistermärken föreställande tass- och klövavtryck från vad jag förmodar föraren av fordonet föredrar att fälla. Vi hejdade oss och både jag och G-Å tyckte oss höra en avlägsen banjo ur "Sista färden". Men så var icke fallet.

Genom fordonets tonade rutor strömmade en dämpad refräng; "Så låt de sista ljuva åren...".

Med ett fniss var vi inte längre rädda i Råda.